tisdag 30 april 2013

Valborg Välkomnas!

Jag är glad, så glad över att vi välkomnar våren idag. Fast jag kan lova att här är det allt annat än vår varmt. Nollgradigt,grått och lite blåsigt.
Jag har några barn hemma idag....ibland är det just det som behövs, att få sjukanmäla sig och bara ligga hemma med mamma(I wish!)
Jag har just skickat några ungar på skolan och ska börja göra mig iordning nu innan Vega vaknar.
Vi har middag här i efm och jag har mkt att fixa.
Visar en bild på min nya restgarnsfilt som jag jobbar på såhär på morgonkvisten.

Kram <3

måndag 29 april 2013

Det blåser på månen.

Läste ni den boken när ni va mindre? Min mamma va alltid så bra på att ge oss böcker och ville verkligen visa oss böckernas hemliga värld. ......Det är länge sen jag varit så här trött på morgonen...
Vaknar till i soffan och har förvirrat väckt och skickat iväg barnen.
Jag hoppas att det inte blåser lika mkt idag så jag kan va ute och greja på lite.
Jag kluddade lite igår och tänkte forts idag, det händer så mycket just nu, jag menar att jag tänker så mkt idag.

Kram på er !
Ps. Maja, jag kan inte svara på ditt mail, har du någon annan adress?

söndag 28 april 2013

Somliga av oss är villiga att erkänna!

Ibland behöver jag påminnas. Jo, det kan man ju tycka att jag har blivit, påmind om livet och att ta till vara på  minuterna som ges. Men jag tänker lite annorlunda just nu.
I allt det här livet som bara snurrar på , med tragedier och ständigt tillfälliga lösningar känns det som, så har vi varandra.
Barnens behov tillfredsställer vi i den mån vi ser dom, och dom är bra på att pocka på när dom känner sig bekräftelse-sugna, osedda eller bara kärlekskranka.

Vi är ju så olika alla människor, fast vi mår ju alla bra av att få bli sedda, bekräftade och viktiga.
Fast just här har vi stora bekräftelse skillnader skulle jag vilja kalla det.
Jag tex vill skriva. Det känns som det är mitt livs uppgift! Min rockstjärne dröm!!
Men jag drivs oxå av att bli sedd, bli hörd och bekräftade från den stora massan, från dig, och många andra jag ens träffat tidigare.
För saker jag tycker är viktiga, för att föra en talan kanske någon annan inte kan eller vågar.
För att jag vill att någon ska bekräfta det just jag gör.
Den här beskrivningen känner många igen sig i. Kanske speciellt människor som har sig själv som ansikte utåt, yrken där man ska synas, dansare, skådisar,journalister,författare, bloggare och alla andra som drivs av bekräftelse från massan,
Eller vilka ord du nu vill linda in det i.

Just nu känns det viktigare än någonsin att jag gör saker för mig själv och ingen annan.Jag är trygg i mig själv.
Och känner att kärleken jag får från mina närmaste är tillräcklig, och mer därtill. Och i deras ögon har jag nog alltid dugt , bara det att jag aldrig nöjt mig med att bara dom närmaste vet vad jag vill,läser det jag skriver och ser mig.

Det här är högst personligt och extremt känsligt. Men jag måste få skriva hur det känns när man kommer på att det viktigaste är ju dom man själv älskar. Och hur jävla dumt låter inte det?  Och nu hänvisar jag ju såklart till allt jag skrivit ovan.

Jag har den viktigaste bekräftelse källan just här bredvid mig.( Din egen kanske är i någon helt annan form)
Han som ser mig varje dag, och trots det (hehe) säger dagligen att han älskar mig, att jag är viktigast.
Och satan va han är viktig! Jag skulle inte klara en dag utan honom! Han står stadigt som en fura genom graviditeter, förlossningar , sjukdom, dödsfall, sorg, glädje och just nu en stor svart sorg i mitt hjärt fel. Hjärtsjuk....Det är vårt senaste projekt liksom!
Vad kommer härnäst?

Jo,.tillbaka till ämnet..

Han är syret jag behöver för att kunna leva, och älskat honom har jag alltid gjort, men det har hänt något, och jag inser med delvis skräck och ångest hur viktig han är. Och hur mycket han ger mig (bekräftelse) som jag inte nöjt mig med på något vis.
Men oj va det har hänt något!
Och det ger mig allt jag behöver. Och det får mig att känna smärta vid tanken på att dö i från honom. Och jag inser min otacksamhet i många situationer genom åren. Herregud vilka insikter som kommit till mig.


Ante- du är luften jag andas.



Kanske är det dags att vi alla tar en titt på vår  egen  bekräftelse jakt, och vart vi riktar den, eller mot vem.


Faktum är att vi som ser vårt bekräftelse behov, vi är av den modiga sorten.

Ha en bra dag!
Marita

(Å nu finns jag inte på fb mer, det blir bara för mkt att vara aktiv med)
Bra där Marita


tisdag 23 april 2013

Brist på idéer....

Gomorgon ,
Har sprungit runt nu på morgonen och pyttsat på med vatten på alla plantorna , och det har blivit en del nu kan jag meddela.
Vega vaknade alldeles för tidigt imorse och tar sig nu en powernap på soffan.
Övriga barn är på skolan idag, och det känns som om förkylningen börjar ge sig.
Jag ska in med krönikor nu i dagarna och har inte riktigt klart för mig vad jag ska skriva om....förslag ?:)
Ha en bra dag idag vänner.
Den kommer aldrig igen!:)
M

måndag 22 april 2013

Blåsigt ute, yrväder inne!

Idag ska jag verkligen försöka skriva .
Blåsigt ute och ett yrväder inne.
Får väl se hur bra det går!
Vi har ju höns, och jag måste bara visa vad vi plockar in varje dag.
Kram på dig!

söndag 21 april 2013

Nu blev det rätt!


Följ min blogg!

bloglovin

Tråk-söndag.

Nervöst va det igår innan tidningen kom.
Ett tre sidor stort reportage i VK och det blev ju riktigt bra!
Lite självkritisk är man ju alltid när det kommer till bilder på en själv, så även mitt ego. Men i det stora är jag och resten av familjen supernöjd med Kristinas jobb.
Såg ni även hennes krönika som var skriven på sidan bredvid.
Helt i min linje Kristina!
Det känns ju som att det här ämnet är hur stort som helst, sorg,och döden. Men sen allt som berörs runt omkring när en tragedi händer. Tex vänner som försvinner, eller tillkommer. Kanske blir man förvånad över vem som kliver fram, den man minst anande.
Men kan oxå säga att jag är inte klar,än finns det debatt att väcka och ord som behöver ventileras. Och för min egen del sorg att bearbeta, då främst Joar (lillebror) som gick bort i somras. Allt är så färskt fortfarande..  Så nära. Sture (Antes farbror) som rycktes bort i höstas.
Jag lämnar det såhär för nu.

Det är en tråk-söndags idag. Ungar som ovilligt ska duschas, ryggor som ska packas med frukt dom inte gillar och allt annat som bara går fel på söndagar.
Men en sak är helt rätt.
Ante tog fram både cyklar och studsmattan igår och nu är det ett evigt spring ut och in, stoj, skratt och ett fasligt skrikande om vems tur det är på studsmattan, och det viktigaste av allt...Vems tur det är. Viktiga grejer. I deras värld, och tur är väl det!

Två av tonåringarna skulle ta sig en liten premiär cykeltur igår.
Och ringde från Vilhelmina. (3,7mil här ifrån.Enkel!)
Hem kom dom, cyklandes, med ont i arslet (vilket dom har idag oxå!) och ett löfte om att aldrig ge sig upp på en cykel igen.

Lite så är det idag.
Blir kanske en ganska ok söndag ändå, om jag känner efter riktigt ordentligt.

Ha en så bra söndag ni kan, den kommer ju faktiskt aldrig igen.
Marita

Just ja, Marita- mamma till åtta, finns ju även på Facebook, under
Marita Ebervall.
För er som undrade:)

lördag 20 april 2013

Det är en bra dag idag.

Tänk att jag behöver bara vara vaken i några minuter för att veta om det är en bra eller dålig dag . Humör mässigt menar jag.
Idag är det en bra dag, och i och med det så blir ju dom mest tråkiga och jobbiga sysslor ganska ok att göra.
Fint väder verkar det bli oxå, fast blåsigt.

Jag väntar ju på att få höra lite kommentarer på reportaget i Vk idag, jag har inte läst vk än, och vill ju såklart veta hur vi gjorde oss (på bilderna!!) där.
Njuta nu av att se lilla Vega på bilden.

Kram så hörs vi senare!
M

torsdag 18 april 2013

Lyssnar du alltid?

Inatt kom den, förkylningen. Vega hostade, snorade och gnuggade sig oroligt uppefter både mig och Ante. Dom andra barnen är lite små kraxiga, men tvingar sig iväg på skolan trots att dom har möjligheten att vara hemma och kurera sig. Jag lallar på som vanligt och tänker inte bli sjuk. Eller sjukare. Eller hur säger man?

I brist på annat har jag räknat mina chili plantor.
103 st. (Minst, jag orkade inte räkna dom sista så noggrant!))
Jo, det är sant. Jag har ingen aning om vart jag ska ha alla i sommar, då dom kräver större utrymme. Det är ganska trångt redan idag. Jag har lagerhyllor fyllda med krukor framför balkong dörrarna för bästa ljus, och ALLA fönsterbrädor är fulla, några mer än brukligt kan jag säga.
Vi gillar chili. Min Ante fick äta hemmaodlad chili på hemmagjorda pizzan i höstas, och sen dess är han . vi kan kalla det : mycket nöjd med den förväntade tillgången av chili i det här huset.. Det funkar bra mellan oss när vi är samspelta. Och vem i hela världen kunde tro att det va just inom odling den händelsen skulle ske?

Det är många tankar just nu. Jag brottas med frågor utan svar och en framtid som känns allt annat än trygg. Jag har blivit tillsagd att vila, ta det lugnt och sen göra det jag orkar. Det är just det. Att göra det jag orkar.
Hur ska jag veta? Och exakt hur märker man det? Nu är ju inte jag stålmannen, men tänk er:
Jag ska baka tunnbröd en hel dag. Från morgon till kväll, som det oftast tar. Det är ju för fan jobbigt. As jobbigt!
Men är det sånt jag inte "får" göra framöver? För det är ju liksom jämt asjobbigt.
- Gör det du orkar.
Det va ju just det.
Jag är trög. Skulle behöva klara riktlinjer för vad jag ska avstå eller inte. Snart är det trädgårds tider, odla ute, gräva, skotta och framför allt stoppa händerna i jorden. Hela vinterns längtan, typ.
Är det ok? Eller inte?

Vi gör ju hela tiden saker som är jobbiga menar jag. Men lyssnar vi varje gång? På kroppen?
Jag är den första att erkänna att min tilltro till den här kroppen jag bär runt på är väck! Jag har blivit så lurad av den, och nån intuition är det inte att tala om.
Vi har väl ignorerat varandra från bägge håll kan man säga......
Jag fick frågan redan i helikoptern : Varför har du väntat med att åka in?
Jag vet nu att jag inte lyssnat eller varit uppmärksam på signaler, men i min värld kan man inte gå omkring och lyssna eller leta tecken jämt. Känna efter hela tiden.
Jag kanske ska göra en förändring. Här och nu.
Att lyssna bättre, och våga känna efter mera.

Tack ni som vågar kommentera, och orkar bry er! Det värmer enormt att veta att man inte är ensam.

Marita


onsdag 17 april 2013

Solskens historier?

Hej,
Jag känner mig trött och sliten idag. Och irriterad .
Igår sökte jag nämligen på "Dilaterad kardiomyopati" som min sjukdom heter, och förväntade mig hitta solskens historier där diagnostiserade människor ändå lyckats springa maraton (helt uteslutet i min hjärna dock!) eller andra riktiga kraftansträngningar. Bara nånting .
Ett litet ynka lyckligt liv att få beskåda. Men nej, bara skit .
Det slog ner mig totalt. Jag förväntade mig verkligen iaf några fina historier där. Ett litet hopp om livet. Något som får en själv att sträva framåt . Och ja...jag har underbara barn som gör livet värt att leva. Men om man behöver något mera som drar framåt.
Lite pepp.

Blev klar med Moons sockar .
Tada !!

måndag 15 april 2013

Godmorgon på dig !

Jag hade riktigt svårt att kliva upp i morse , hörde inte ens klockan.
Jag har drömt mycket inatt . Mardrömmar .
Jag borde skriva ner drömmarna men idag skulle det bara dra ner mig. Vissa dar är bättre än andra.
Vega har fått feber inatt. Hon ligger här på soffan och sover just nu. Ungarna har allmänt ont i halsen och snoriga . Hör till den här årstiden .
Jag stickar klart dom lång skaftade sockarna idag.
Svarar på mail, och försöker lägga upp en plan för hur jag vill ha det den närmaste tiden.
Bilden är tagen nu. Det är klänningen jag har på mig idag, fin va? Myrorna i Umeå .
Mita

söndag 14 april 2013

Chillisar,Ponny till salu och kassler till middag!

Lite dåligt samvete får jag när familjen springer före och efter mig och fixar grejer jag själv brukar göra. Invanda roller du vet! Men jag kan nog lätt vänja mig att bli ompysslad tror jag.
Hur som, jag fixar lite med alla chillisar jag har i varje ledig vrå här i huset. Dom växer och frodas och jag väntar med spänning på i sommar när jag ser utdelningen.
Äggkläckaren är ju igång....och förhoppningsvis får vi fram några fler hönor. Som det är idag plockar vi in mellan 5-9ägg per dag.
Ang hästarna så är dom nu till salu.
Nu i första hand gäller det gotlandsrusset Sixen som är född 2005. Han är i praktiken orörd, busig och påhittig, på ett roligt sätt. Svårt att förklara man måste bara träffa honom! Han skulle bli en kanon kompis till en ung hästintresserad!

Det är väl vad som händer nu i första ledet. Att hästarna ska bort. Allt annat här omkring känns ju inte speciellt belastande....jag vill ju inte ge upp mitt trädgårdsintresse, men däremot be mer om hjälp. Och låta det ta längre tid.
Man måste ju fortsätta leva menar jag. Även fast det ibland känns lockade att ge upp och dra täcket över huvudet, Inte se någon mening med allt.
Jag har "dragit" på mig alldeles för mycket för att kunna ge upp.
Och tur är väl det.
Jag har svårt att lyssna på min kropp. När den säger ifrån och försöker säga något. Nu har jag lovat mig själv att bli bättre på att lyssna. Oftast har man ju många runt om som kräver att bli hörda just precis nu!

Idag bjuds jag på kassler till middag, sen ska ungar packa ryggor, ta fram skolkläder, in och duscha bort iaf det översta lagret av dynga (hehe) och efter det mina vänner...
Solsidan. Repris, jag vet. Kult- jamen visst vet du!

Marita

När hjärtat sviker.

När jag tittar på första sidan på bloggen, och bilden på mig och alla barnen blir min första tanke: tänk om jag vetat då, allt skit som väntar runt hörnet.Redan vid tillfället då bilden togs hade vi liksom utsatts för så många prövningar, kan man tycka.
Men tur är väll kanske det...att man inte vet.
Hur gör man för att inte bli bitter när man drabbas av sorg hela tiden? Vem hjälper man genom att le, nicka lite och vara klämkäck mot den yttre världen?
"Nej, men det är jääättebra!,
Jag avskyr det, Rent ut hatar det beteendet, Om du är intresserad av att veta hur jag mår, och du vågar fråga mig, då kommer du få ett ärligt svar tillbaka.
Det gör alldeles för ont invärtes för att jag ska kunna ljuga om den sorgen.
Det går faan inte alls bra, det gör satans ont i hjärtat ,  'Sen är ju frågan om du kan ta det svaret. Alldeles för många (i välvilja) kastar ur sig ett snabbt "hur mår du?" i kassakön på ica, och förväntar sig inget större utlägg om smärta och sorg tillbaka, utan blir svettiga och svårt obekväma om dom får något annat tillbaka än "jo, det är ok."
Varför blir det så jobbigt att prata om? Är det så att man kommer i kontakt med sin egen dödsångest och det har man verkligen ingen lust att tänka på så här mitt i livet.
Kanske.
Om man jämför med andra  människor så tror jag att jag tillhör dom som tänker mörkare än andra, jag är en mörk personlighet kan vi säga.
Det där va bara en tanke som kom just nu!

Jag har fått en del kommentarer på fb och här på bloggen, och måste bara tacka de ödmjukaste!
Anna-Sara- <3

Tanken är väll att jag ska få en pacemaker , och sen hoppas att det räcker för hjärtat, för sista chansen är ju hjärtbyte.Hjärtat är svagt och förstorat.
Just nu vill jag ha pacemaker så fort som möjligt för jag inbillar mig att jag skulle känna mig tryggare då.
Jag avskyr att känna mitt hjärta slå, tex när jag ligger på vä-sidan och ska sova ner Vega så dunkar hjärtslagen genom hela kroppen. I otakt och i olik styrka. Jag gillar verkligen inte att känna hjärtat slå, hur ologiskt är inte det?
När man känner att hjärtat sviker.

Marita

torsdag 11 april 2013

Onkologen igår.

Så , jag och Ante va till Umeå igår för igår att gå på onkologen. Lungröntgen blev gjord och jag fick resultatet på en gång, alla plåtar va fina. Inga tumörer! :) En sån lättnad....det kändes innan som att det vore liksom min tur....att få lungcancer nu oxå! Men det visade sig att lite tur har jag visst ibland. När vi nu väl va i stora staden så passade jag på att ta en fika med en vän, när man bor så långt ifrån varran träffs  man ju inte allt för ofta.
Nu kan jag ju passa på att berätta.....lördagen den 19 april kommer ett reportage om oss i Vk. Måste läsas! Vi pratar om livet och döden, och vad vi fyller det med där imellan.

Snart kommer det en krönika... Vad händer igentligen med en människa när man drabbas av sorg, och sorg, och sen lite med sorg. Jag tänker bla på tsunamin, där vissa blev lämnade i livet, och döden tog alla i familjen. Hur förändras man som människa ? Som mamma ?
Har du själv erfarenhet kan du kanske dela med dig till mig. Jag är bara nyfiken.
Maila mig!

Solen skiner ute idag . Och livet här inne känns oxå ganska bra!

Maritaebervall@hotmail.com

tisdag 9 april 2013

Tisdag morgon

Vega har somnat i soffan efter att ha röjt sedan halv åtta. Hon behöver en liten pokwer napp så här på morgonkvisten.
Kollar som brukligt på  nyhetsmorgon där dom diskuterar torrshampoo. Vad är det?! Blir svårt sugen på att testa.

Jag har klippt luggen nu på morgonen .
Det blev kort.
Det blev inte bra.
Jag vet inte varför jag håller på så, att klippa mig själv osv, men det är bara det att jag blir så het på gröten så det ska ske på en gång liksom.. Orka vänta på en frisör tid.
Jag har inte sovit helt hundra natt och det börjar redan kännas av..som tur är så är vän kvar och hjälper mig,(jodå min karl finns oxå här, men det är alltid bra med extra händer )

Jag återkommer med en sned lugg bild:-D
<3 M

måndag 8 april 2013

En bra start på veckan.

Även fast det varit gråt och tandagnista nu på morgonen, så känns det som en bra dag. Soligt ute, blå himmel.
Jag va vaken alldeles för länge igår, känner fortfarande att det är lite läskigt att somna. Tycker det är så obehagligt att känna hjärtat dunka mot madrassen.

Jag har funderat på en sak....nog borde det väll finnas någon som VET hur man hanterar barn, och deras funderingar kring döden. Och seperationsångest .

Jag har ju så många barn, alla är olika och hanterar just vår situation olika.
Tittar på nyhetsmorgon just nu och ser att det faktiskt är vår i andra delar av Sverige, bara det kan man ju få ångest av:)

Maria är kvar (hon har bott här i två veckor nu)  och idag väntar vi tant besök,vi ska handarbeta och fika. Och skryta om alster vi gjort!:)

På onsdag är det Umeå .
Onkologen. Jag känner mig inte speciellt orolig, känns som om att det finns värre saker jag borde lägga energin på.

Nämen Godmorgon på er, jag önskar er en bra dag, tänk på att den kommer aldrig igen.
Kram M

söndag 7 april 2013

Söndagsångesten.....

Söndagar har en speciell känsla av förberedelse  inför veckan . Lite tråkigt är det. Och lite ångest över att helgen är slut.
Själv ser jag fram emot att det återgår till det vanliga, rutiner med skola och allt.
Vänninan är kvar, och hjälper till så att vardagen underlättas . Just idag mår jag jättebra, känner mig pigg  och full.av energi . Svårt att va still då. Man vill ju liksom ta tillfället i akt.
Vega fick massa nya kläder igår,ärvda. Kanonfina!

fredag 5 april 2013

Bra dag

Idag har allt nästan känts som vanligt. Jag och Anton bakade bullar imorse,skönt att göra något med händerna. Jag sitter ju väldigt mkt nu så en.del skrivade har det oxå hunnit bli.
Förutom min original familj , så har jag en del väninna och hennes barn boende hos oss ,vilket underlättar en hel del. Utan henne skulle allt blivit väldigt tungt.
Alla i familjen har tagit till sig allvaret i situationen och stöttar mig fullt ut, vilket underlättar såklart .

Idag kom ett paket medposten, med bla ett Eva Attling smycke . Min lillebrors namn är ingraverat, Joar. Han gick bort i somras . Jag min syster och mamma har ett varsitt. Känns bra att bära hans namn runt halsen.
Kram M

torsdag 4 april 2013

Godmorgon från Rönnäs!

Godmorgon.
Sitter och skriver lite nu innan huset vaknar .
Skönt att vakna själv.

Jag börjar tycka att det är jobbigt att gå och lägga mig på kvällarna...så fort jag lägger mig får jag svårt att andas, och det är ju det ända jag tänker på dessutom. Det tar visst ett bra tag innan lungorna återhämtar sig.
Jag måste ju tacka oxå, för alla hälsningar på fb bla. Det värmer verkligen, att bli tänkt  på menar jag.
Den otroligt vackra underarmen på bilden är min, det va där dom gjorde kärlkramp undersökningen. Ha det bra idag!
Marita

tisdag 2 april 2013

Hej dödsångest.

Jag har svårt att veta hur jag ska ta mig ur allt detta.
Jag har under en längre tid mår dåligt, varit trött,slö och bara kännt mig hängiga. Dessutom har jag haft konstiga väsningar från lungorna när jag legat ned.
Hur som var det värre än vanligt natten tillskärtorsdagen och tidigt på morgonen ringde jag sjukvårdsrådgivningen och sen vårdcentralen . På vårdcentralen fick jag frågan om jag ändå inte trodde det va panikångest....men som tur va..va jag ändå mån om att få träffa läkare samma dag.
Tre olika ekg  gjordes och sen gick det ganska fort. Nu ska ni veta att jag haft.många vakna.nätter när jag varit övertygad att jag fått lungcancer.
Det blev ambulans  till Lycksele där man gjorde ultraljud och röntgen, och väl på iväg får jag besked om att hjärtat inte verkar må bra. Nu kallas ambulans helikoptern in, och 30 min senare rullas jag in på hjärta i Umeå.

Mycket blev sagt och gjort under vägens gång, men kontanta är ändå: akut hjärtsvikt, vätska i lungorna, hjärtat förstorat och vätska runt hjärtsäcken.
Kontrasten blev enorma. Jag hade skickat in Ante och pojkarna på Ica för att påskhandla. Det blev så surrealistiskt .
Hjärtat är trött. Och det som är förstört är oreparerbart. Utan nu är det maxdos medicinering och sena pacemaker för att på sikt undvika hjärtbyte .
Tragiskt känns det.
Jag vet att jag borde må bättre redan nu, men det enda jag känner är varje slag hjärtat tar. Hur hårt det dunkar och om det verkligen ska kännas så här.

Jag vet inte riktigt hur man hanterar en sån här sak, förhoppningsvis kommer det med tiden.
Lite så är här.
Fin vårdag önskar jag er!
Marita