söndag 14 april 2013

När hjärtat sviker.

När jag tittar på första sidan på bloggen, och bilden på mig och alla barnen blir min första tanke: tänk om jag vetat då, allt skit som väntar runt hörnet.Redan vid tillfället då bilden togs hade vi liksom utsatts för så många prövningar, kan man tycka.
Men tur är väll kanske det...att man inte vet.
Hur gör man för att inte bli bitter när man drabbas av sorg hela tiden? Vem hjälper man genom att le, nicka lite och vara klämkäck mot den yttre världen?
"Nej, men det är jääättebra!,
Jag avskyr det, Rent ut hatar det beteendet, Om du är intresserad av att veta hur jag mår, och du vågar fråga mig, då kommer du få ett ärligt svar tillbaka.
Det gör alldeles för ont invärtes för att jag ska kunna ljuga om den sorgen.
Det går faan inte alls bra, det gör satans ont i hjärtat ,  'Sen är ju frågan om du kan ta det svaret. Alldeles för många (i välvilja) kastar ur sig ett snabbt "hur mår du?" i kassakön på ica, och förväntar sig inget större utlägg om smärta och sorg tillbaka, utan blir svettiga och svårt obekväma om dom får något annat tillbaka än "jo, det är ok."
Varför blir det så jobbigt att prata om? Är det så att man kommer i kontakt med sin egen dödsångest och det har man verkligen ingen lust att tänka på så här mitt i livet.
Kanske.
Om man jämför med andra  människor så tror jag att jag tillhör dom som tänker mörkare än andra, jag är en mörk personlighet kan vi säga.
Det där va bara en tanke som kom just nu!

Jag har fått en del kommentarer på fb och här på bloggen, och måste bara tacka de ödmjukaste!
Anna-Sara- <3

Tanken är väll att jag ska få en pacemaker , och sen hoppas att det räcker för hjärtat, för sista chansen är ju hjärtbyte.Hjärtat är svagt och förstorat.
Just nu vill jag ha pacemaker så fort som möjligt för jag inbillar mig att jag skulle känna mig tryggare då.
Jag avskyr att känna mitt hjärta slå, tex när jag ligger på vä-sidan och ska sova ner Vega så dunkar hjärtslagen genom hela kroppen. I otakt och i olik styrka. Jag gillar verkligen inte att känna hjärtat slå, hur ologiskt är inte det?
När man känner att hjärtat sviker.

Marita

1 kommentar:

  1. Annica Skoglund16 april 2013 11:22

    Känner så väl igen det du skriver om folk som frågar hur man mår... Och man vet att de flesta vill ha ett enkelt svar och är inte alls egentligen intresserad av svaret. Jag frågar faktiskt inte hur folk mår om jag inte är beredd att lyssna på svaret - det skulle kännas hur fel som helst och mitt samvete tillåter inte sådant. Jag tycker livet är hemskt orättvist, tänker på hur mycket din familj varit med om - det ÄR inte rättvist. Hoppas (och då menar jag det) verkligen att du får din pacemaker snart så du kan slappna av mer. Jag gissar att rädslan sitter kvar ändå ett tag eller kanske för alltid? Det skulle den nog gjort på mig.

    SvaraRadera